Jenny Maria Therese

Ibland kan livet ställas på kant.. Man får ett sånt hastigt uppvaknande, alldeles som att nån slog en boxboll i magen på en. Hjärtat slår så hårt i bröstet så man tror det kommer ut ur skinnet, tränger igenom revben och allt..
Man blir illamående av känslan och i huvudet snurrar det tankar man inte trodde existerade..
Tårarna bränner under ögonlocken samtidigt som ilskan torkar upp dom..
Man tänker helt enkelt att ens värsta stund är kommen.. Att inget kommer bli bra igen, att världen bara rasat och att det som är trasigt aldrig kommer kunna repareras.
Slutsatserna man drar är mer än förhastade, man målar fan på väggen helt enkelt..

För att kunna lösa upp denna äckliga känsla måste man få svar, få svar på ALLT! Man måste älta, fråga samma fråga hundra gånger, analysera svaret man får. Sas det nåt annat i förra svaret på samma fråga?
Man måste skrika ut sin ilska, gråta ut sina tårar som iaf senare ersätts av ilskans skrik. Det verkar va så att man inte kan skrika och gråta samtidigt..

När man fått svaren man begärde, ursäkten man krävt, då är man nöjd.. Eller??

Man kan aldrig få svar på precis alla frågor man hade eftersom det inte finns bevis för dem.. Man får helt enkelt bara lära sig lita på..

En liten bit av helheten är bortplockad och måste sättas dit igen. Var köper man delar till den? Tyvärr finns inga affärer för den mänskliga känslan, man måste själv skapa den..

Man lär sig med tiden att uppskatta det man har, vara lycklig för det lilla..

Jag älskar min familj, min Tilda och min Charlie..

Det kan ingen förändra...