Jenny Maria Therese

Änglar, finns dom?

Lev idag, imorgon kan det vara försent...

Att fånga en känsla och skriva ner den på papper eller som i det här fallet, i en blogg, och få läsaren att känna detsamma som man gjorde själv, det är det som skiljer en författare från en enkel skrivare åt..

Jag kan många gånger tänka att "det här ska jag skriva, jag kände precis såhär" sen när jag väl sitter här så kommer lixom orden inte ur fingarna utan det nästan som "hänger sig".

Iallafall, det jag skulle komma till var att jag inatt hade en sån fruktansvärd dröm. En sån där som inte ger sig, jag vaknade tillåme en gång och somnade om men då bara fortsatte den..

Jag skulle så gärna vilja återskapa den hemska känsla jag hade så ni förstod hur fruktansvärt det kändes men jag kan inte..

Det är nu jag menar att skillnaden blir så ofantlig mellan oss vanliga skrivare mot en duktig författare..

Jag ska göra ett försök att återberätta, den riktiga känslan kommer dock att  utebli..

I väldigt korta drag så handlade den iaf om att jag var tvungen att dö från mina barn, det var som förintelsen fast i nutid.

Vi var tvungna att lämna våra barn hemma och blev satta i ett rum där vi blev ifråntagna alla våra ägodelar.

Vi blev sen tagna en å en in i ett annat rum där vi antagligen skulle bli dödade, hann aldrig få svaret på det eftersom jag vaknade..

Jag kan ärligt säga att jag nog ALDRIG haft sån fruktansvärd dödsångest, det var så otroligt hemskt att sitta där och bara vänta på att inte få leva mer. Att aldrig få se sina barn mer och att de inte skulle ha nån mamma mer..

Den paniken, det går inte att beskriva..

Det har nog aldrig varit så skönt att vakna nån gång..

Mådde dock väldigt dåligt och hela morgonen sen gick jag med ett tryck över bröstet..

Jag är så tacksam över att det just bara var en dröm och så tacksam över att mina flickor har sin mamma och pappa kvar..

Än är de för små för att förlora oss..

Mina små flickor de är mitt allt.. Mitt underbara.. Mitt hjärta.. Mina trollungar..

Mamma älskar er mest i hela världen!!!

JAg förstår precis vad du menar....Bara tanken gör så det suger till i magen..Eftersom man var med när Helena dog och då kunde tänka tanken att man själv skulle ligga där döende i en säng, och behöva lämna sina barn..Fruktansvärd tanke var det !! Usch usch..fina drömmar nu Jenny :) kram

Usch va jobbigt Jenny !Det sägs dock att när man drömmer om död, så är det ett nytt litet liv på gång....nån nära vän/anhörig som väntar barn kanske ?????????