30.. snart 70??
30-årskris?? Ja, kanske lite..
Ja, ibland funderar jag faktiskt lite på om jag hamnat i en liten 30-årskris.. Eller om jag helt enkelt har fått dödsångest..?
Jag har blivit så rädd för döden å den jäveln förföljer mig överallt. I böcker jag läser, i tidningar, på TV:n..
Mmm, överallt läser/ser/hör jag saker som jag på nåt sätt tvinnar ihop till nåt knepigt som i slutänden handlar om döden..
Jag kan känna nästan som panik när jag tänker på att jag faktiskt ska dö en dag. För det är ju faktiskt så, vi alla kommer att dö men vi vet inte när..
Känner lite som att, ska det bara vara såhär? Alltså jag är inte missnöjd med mitt liv, långt därifrån, utan det jag menar är att ska vi leva bara ett tag å sen är det slut allting en dag.. Bara över. Over and out lixom??
Så himla värdelöst, eller hur? Kan man inte få leva för evigt?
Om nån iaf kunde tala om hur det är att dö så jag slipper fundera.
Kommer det en vit tunnel med starkt ljus? Träffar vi gamla bekanta på andra sidan? Finns det överhuvudtaget en annan sida??
Ska vi bara ruttna i jorden eller brinna i en ugn och sen är det finito, över, slut, BORTA???
Det känns iofs lite bättre när jag tänker på att jag förhoppningsvis har iaf 40-50 kvar år av mitt liv och åren fram till i år när jag fyller 30 har väl inte gått jättesnabbt..
Det är mest nu när man har barn som man känner att åren bara går, barnen blir äldre och man hinner knappt med att räkna..
Sen kan jag mitt i allt oxå fundera på hur det kommer kännas när man är 75-80 år och vet att det är bara en väg kvar..?
Hamnar man i en acceptans av att livet faktiskt har haft sin lilla gång och man är nöjd och glad över det?
Eller vrider det sig i magen av rädsla för att kanske inte vakna imorgon?
Vi måste hursomhelst vara rädda om livet medan vi lever det, var glad för det lilla, ta hand om varandra och gå inte runt och var bitter över saker du själv kan påverka.
Lev varje dag:)
Ja, ibland funderar jag faktiskt lite på om jag hamnat i en liten 30-årskris.. Eller om jag helt enkelt har fått dödsångest..?
Jag har blivit så rädd för döden å den jäveln förföljer mig överallt. I böcker jag läser, i tidningar, på TV:n..
Mmm, överallt läser/ser/hör jag saker som jag på nåt sätt tvinnar ihop till nåt knepigt som i slutänden handlar om döden..
Jag kan känna nästan som panik när jag tänker på att jag faktiskt ska dö en dag. För det är ju faktiskt så, vi alla kommer att dö men vi vet inte när..
Känner lite som att, ska det bara vara såhär? Alltså jag är inte missnöjd med mitt liv, långt därifrån, utan det jag menar är att ska vi leva bara ett tag å sen är det slut allting en dag.. Bara över. Over and out lixom??
Så himla värdelöst, eller hur? Kan man inte få leva för evigt?
Om nån iaf kunde tala om hur det är att dö så jag slipper fundera.
Kommer det en vit tunnel med starkt ljus? Träffar vi gamla bekanta på andra sidan? Finns det överhuvudtaget en annan sida??
Ska vi bara ruttna i jorden eller brinna i en ugn och sen är det finito, över, slut, BORTA???
Det känns iofs lite bättre när jag tänker på att jag förhoppningsvis har iaf 40-50 kvar år av mitt liv och åren fram till i år när jag fyller 30 har väl inte gått jättesnabbt..
Det är mest nu när man har barn som man känner att åren bara går, barnen blir äldre och man hinner knappt med att räkna..
Sen kan jag mitt i allt oxå fundera på hur det kommer kännas när man är 75-80 år och vet att det är bara en väg kvar..?
Hamnar man i en acceptans av att livet faktiskt har haft sin lilla gång och man är nöjd och glad över det?
Eller vrider det sig i magen av rädsla för att kanske inte vakna imorgon?
Vi måste hursomhelst vara rädda om livet medan vi lever det, var glad för det lilla, ta hand om varandra och gå inte runt och var bitter över saker du själv kan påverka.
Lev varje dag:)
Kommentarer
Trackback
